Man kan inte lyckas jämt

Jag brukar alltid säga att det bästa med att ge sig på cupcakes är att de inte går att misslyckas med. Det går alltid att rätta till eventuella skavanker och gott blir det utan undantg. Och söta är det, spelar ingen roll hur man gör. 

Jag hävdar inte detta längre efter förra bakningsfadäsen. Jag ville fjäska lite extra för panelen, och drämde i med dubbelt av allt och extra mycket choklad. Dubbelt av allt utom vätskan, vill säga, vilket jag kom på när jag rört ihop det torra med det våta och konsistensen mer likande chokladbolls- än cupcakessmet. I med mera vätska, vilket ledde till att mjölets glutentrådar blev långa och starka. Inget beteende man vill ha hos cupcakesen som ska vara lätta och fina. 

När det var dags att göra fluffet insåg jag att jag inte hade någon cream cheese (utom med ädelostsmak och det tror jag inte blir så gott till choklad.). Så i stället för cream cheese tog jag nån slags vaniljvisp som jag blandade med margarin och florsocker. Till en sås. En illgul sås, som rann och kleggade över hela köket. I stället för att ge upp hällde jag i mer florsocker, och mera lime för att uppväga det söta. In i kylen med det hela - det brukar ju stelna lite vid kyla. Brukar ja...

Under tiden hade bottnarna gräddats färdigt. De såg mer ut som små kladdkakor än minimuffins och ett provbett visade att de var tunga och fastnade i gommen. Å nej!

Nå: gästerna var redan här och ingen tid att göra något annat. Kladdkakeliknande muffins mötte nötkräm mötte ilgull limesås och riven choklad. Fina färger, men något fluff var det inte tal om. Kleggins kanske. Eller geggins. Gästerna var den tacksamma sorten och berömde mig för min inovativa smakkombo. Well, det skulle ju vara förfärligt trist om man inte vågade experimentera, och nötcreme och lime visade sig vara en smakmässig hit, men någon extrafin fluffinsupplevelse var det nu inte. 

Jag hoppas nu på dem som står i ugnen och sprider väldoft. Åter till dem om en stund!