Jag gillar barn. Så, då var det klart. Ett faktum. Däremot är jag lite lite rädd för barn. Eller så här: jag har respekt för barn. Jag tror inte att alla barn förvandlas till Children of the Corn-Isaac, inte alls. Men håll med om att man inte riktigt kan lita på att deras reaktion ska bli den förväntade? Häromdagen hade jag en liten sexåring på besök, en sexåring som slog sig, till råga på allt. Och då trollade jag fram ett piratplåster, för vilken sexåring skulle inte bli gladare av det? Jo, den jag hade på besök, naturligtvis, som efterfrågade vanligt plåster... Helt oväntad reaktion, ju!
Idag skulle jag ha fyra barn - eller två barn och två ungdomar, snarare - på besök. En ung smakpanel, således. Och vad kan vara mera rätt än cupcakes? De är ju små och söta - precis som barn.
Glad i hågen ställde jag mig och rörde: mjöl och socker och choklad. Och så pepparmyntsessens. Ni minns mina mintcupcakes som inte smakade så mycket mint? Dessa skulle få lite skjuts i rätt riktning. Jag tror till och med att jag visslade en trudelutt. Men så kom jag på! Mint! Det är ju intill föväxling likt tandkräm! Och alla barn hatar tandborstningen, det vet man ju. Tänk om de hatar mintchoklad också.
Bäst att röra ihop en barnvänlig(are) variant också, med hallon och vanilj. För vem gillar inte det? Och så ett specialdesignat fluff i rosa och choklad.
Utlåtandet då? Tja, tonårskillarna åt en av varje sort och sa "goda". Fyraåringen ville ha en tredje cupcakes, men stoppades av pappan. Sexåringen tyckte bara fluffet var gott. Jag tyckte själv att mintisarna var goda, men hallonvarianten var för seg; ett konstigt recept med maizena. Mest nöjd är jag med den randiga toppingen, så klart.
Mint-cupcakesen kallar jag Gränna-cupcakes, efter polkagrisarna (och nästa gång ska jag så klart toppa dem med hackade polkagrisar) och hallonvarianten får heta Raspberry Swirl efter Tori Amos-låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar