Att ta sig vatten över huvudet

Jag gillar barn. Så, då var det klart. Ett faktum. Däremot är jag lite lite rädd för barn. Eller så här: jag har respekt för barn. Jag tror inte att alla barn förvandlas till Children of the Corn-Isaac, inte alls. Men håll med om att man inte riktigt kan lita på att deras reaktion ska bli den förväntade? Häromdagen hade jag en liten sexåring på besök, en sexåring som slog sig, till råga på allt. Och då trollade jag fram ett piratplåster, för vilken sexåring skulle inte bli gladare av det? Jo, den jag hade på besök, naturligtvis, som efterfrågade vanligt plåster... Helt oväntad reaktion, ju!

Idag skulle jag ha fyra barn - eller två barn och två ungdomar, snarare - på besök. En ung smakpanel, således. Och vad kan vara mera rätt än cupcakes? De är ju små och söta - precis som barn.

Glad i hågen ställde jag mig och rörde: mjöl och socker och choklad. Och så pepparmyntsessens. Ni minns mina mintcupcakes som inte smakade så mycket mint? Dessa skulle få lite skjuts i rätt riktning. Jag tror till och med att jag visslade en trudelutt. Men så kom jag på! Mint! Det är ju intill föväxling likt tandkräm! Och alla barn hatar tandborstningen, det vet man ju. Tänk om de hatar mintchoklad också.

Bäst att röra ihop en barnvänlig(are) variant också, med hallon och vanilj. För vem gillar inte det? Och så ett specialdesignat fluff i rosa och choklad.

Utlåtandet då? Tja, tonårskillarna åt en av varje sort och sa "goda". Fyraåringen ville ha en tredje cupcakes, men stoppades av pappan. Sexåringen tyckte bara fluffet var gott. Jag tyckte själv att mintisarna var goda, men hallonvarianten var för seg; ett konstigt recept med maizena. Mest nöjd är jag med den randiga toppingen, så klart.

Mint-cupcakesen kallar jag Gränna-cupcakes, efter polkagrisarna (och nästa gång ska jag så klart toppa dem med hackade polkagrisar) och hallonvarianten får heta Raspberry Swirl efter Tori Amos-låten.

Inte bara fika

Soppor är, liksom cupcakes, en sån där självklar favorit. Jag gillar soppor, gott grovt bröd och röror. Naturligtvis kommer vi servera det på cafét.

Här är en soppa på rostad potatis och blomkål smaksatt med vitlök, koriander, fänkål och tandori. Ovanpå ligger en klutt mjölkfri yoghurt, cashewnötter rostade i salt och tandori och lite kryddgrönt. Bredvid ligger en bit rågkuse. Det är rågkusar, bakade efter ett recept från Saltå kvarn i korgen.

Jag kände mig som en sån dålig kreatör när jag igår glömde fotografera, att jag helt sonika plockade fram det fluff som blev över och en muffins som fått åka ner i frysen, och dekorerade. För er att se, för mig att öva.

Crimson velveteen

Cupcakes kanske är världens mest tacksamma bakverk. Finns det någon som inte blir glad av små muffins med gott fluff på? Cupcakes kommer vara ett stående inslag i fikets utbud. Och de går ju att variera på så många sätt. Pluspoäng för att de ser så roliga ut*, dessutom.

Idag har vi haft besök av en kompis, och jag passade såklart på att prova ett nytt cupcakesrecept, och på att få ett utlåtande på det. "Crimson velveteen cupcake" med "Vegan cream cheese frosting" stod det i receptet. Snyggt namn, men vad smakar det? Av att bara titta på cuppcaksen gick det inte riktigt att utröna heller. Så låt mig beskriva!

Själva kakan var saftig och god med en liten gnutta choklad i. Egentligen skulle det vara mandelessens i men det hade vi ingen så jag blandade i lite mintrasp i smeten i stället. Det röda ("crimson" i namnet alltså) kom från karamellfärg (!), men i framtiden kommer jag nog låta röda kakor smaka bär (hallonmuffins!).

Lite mera framträdande choklad- och mintsmak skulle inte heller vara fel. Nu blev det lite, lite tamt. En standardmuffin, helt enkelt. Frostingen färgade jag turkos, och strösslade över ännu mera mint. Att göra frosting av cream cheese var jättegott, friskt och mjukt, och det turkosa såg verkligen mintigt ut, så mintraspet var helt rätt där.

Utlåtandet då? Tja, vår gäst som fick agera smakdomare åt två cupkaces. Ett gott betyg, således. Jag kommer baka den här sorten igen, och modifiera enligt ovan. Dessutom ska jag göra dem lite mindre i storleken.

Men nästa gång jag bakar kommer jag prova ännu en ny sort, och smaksätta fluffet med rosenvatten och pistasch. Hur gott låter inte det?

*Jag glömde fotografera! Nästa gång, jag lovar!

Vi är här nu!

Där jag sitter nu ser jag, om jag vänder huvudet till vänster, en stall. En vitrappad vägg med röda detaljer. Jag ser ett av alla fönster med djupa nischer som inramas av rött tegel. Jag skymtar en lavendelhäck. Skulle jag gå in i ett annat rum och se ut genom fönstret där skulle jag se en trädgård med ett rött växthus, och ännu mera översnöad lavendel, och jag ser havet.

Skulle jag gå ut genom dörren och korsa gårdsplanen och öppna stalldörren skulle jag komma in i en byggnad där inga djur - förutom möss, spindlar, svalor, en katt och en kanin vid namn Dusty - bott i på många år. Där väggarna tappat en del puts och där en och annan fönsterruta spruckit. En ingång mellan olika rum med en dörr så låg att den redan orsakat bulor i pannan. Jordgolv på vissa ställen. Cement på andra. Fodertråg och spillningsrännor.

Men om jag blundar... om jag blundar ser jag samma lavendelbuskar, samma djupa fönsternischer, samma vitrappade stenväggar. Jag ser dessutom en interiör fylld med kaffedoft, slammer av koppar, vita väggar, levande ljus och bokhyllor. Blundar jag riktigt hårt och spetsar öronen hör jag ett intressant samtal, en uppläsning på scenen, jazz på låg volym. Jag ser en disk där cupcakes och lavendelskorpor slåss om utrymmet med surdegsbröd och hommous. Jag ser vitmålade (eller är de rödmålade?) bord bredvid växthuset. Jag ser sommar och jag ser havet.

Vi är här nu, vi har landat på Simbritsdal. Än så länge är resan bara påbörjad, men vi är här nu! Nu börjar vi, nu börjar det konkreta. Förra årets vissnade stockrosor visar vad som komma skall. I de översnöade rabatterna sticker alla möjliga skott upp. Jag längtar till sommaren, jag längtar efter att få sätta första färgklicken på de spindelvävstäckta väggarna. Jag längtar efter att bokcafét ska bli färdigt.

Igår hittade jag, i stallet - i det framtida cafét -, ett gammalt baktråg som de förra ägarna lämnat. Jag tog in det och diskade det med såpa. Det ligger på tork nu och siar om framtiden. Nu ska jag gå in i köket och titta till min surdag och baka ut de rågkusar som jag påbörjade igår. Sedan ska jag baka några cupcakes, för vi får besök i morgon, och alla besök får agera provkök. Sedan ska jag vandra ner till havet. Resan börjar nu! Det som i augusti bara var en avlägsen dröm är nu realitet. Vi är här nu!