När mina föräldrar var och hälsade på och lämnade möbler och lampor härförleden fick de med sig ett surdegsbröd hem. Dagen efter kom ett sms från min mamma där hon beställer två bröd till deras husbilsresa senare i vår. Världens godaste surdegsbröd skriver hon, och man kan ju i och för sig tänka sig att en mamma är lite partisk. Men hon skriver något som fastnade ännu mer "Brödet smakade som i min barndom. En speciell känsla." För mig blir det en av de finaste komplimangerna, och jag tror att det beror på att det är ett så enkelt bröd, som egentligen bara består av mjöl, vatten, surdeg på äpple, salt och en gnutta jäst. Ibland ett stänk honung, ibland frön eller bär eller frukt av något slag, ibland en krydda, ibland lite olika mjöler. Men oftast inte. Mjöl, vatten, salt. Och så den fantastiskt syrliga smeten som sätter smak och karaktär på hela härligheten. Jag bakar på ekologiskt mjöl och jäser i degkorgar från Saltå Kvarn. Med mig i flytten hade jag en tiokilospåse av Saltå Kvarns vetemjöl special, men det är slut nu.Bröd är ju så ursprungligt på något vis, så tryggt. Att äta en ungsvarm macka med smör och honung är ren och skär lycka. Att veta att det inte är massa onödiga e-nummer, tillsatser eller mellanled. Minns ni när allt butiksbröd var oskivat? När det bara var rostbrödet som var färdigskivat. Det känns länge sedan nu. Ett gott bröd får ta tid att baka. Och det ska ta tid att äta det, inget luftbröd utan segt och med stora hål. Det är bra bröd det. Och tydligen så min mamma minns det från sin barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar