Man kan inte lyckas jämt

Jag brukar alltid säga att det bästa med att ge sig på cupcakes är att de inte går att misslyckas med. Det går alltid att rätta till eventuella skavanker och gott blir det utan undantg. Och söta är det, spelar ingen roll hur man gör. 

Jag hävdar inte detta längre efter förra bakningsfadäsen. Jag ville fjäska lite extra för panelen, och drämde i med dubbelt av allt och extra mycket choklad. Dubbelt av allt utom vätskan, vill säga, vilket jag kom på när jag rört ihop det torra med det våta och konsistensen mer likande chokladbolls- än cupcakessmet. I med mera vätska, vilket ledde till att mjölets glutentrådar blev långa och starka. Inget beteende man vill ha hos cupcakesen som ska vara lätta och fina. 

När det var dags att göra fluffet insåg jag att jag inte hade någon cream cheese (utom med ädelostsmak och det tror jag inte blir så gott till choklad.). Så i stället för cream cheese tog jag nån slags vaniljvisp som jag blandade med margarin och florsocker. Till en sås. En illgul sås, som rann och kleggade över hela köket. I stället för att ge upp hällde jag i mer florsocker, och mera lime för att uppväga det söta. In i kylen med det hela - det brukar ju stelna lite vid kyla. Brukar ja...

Under tiden hade bottnarna gräddats färdigt. De såg mer ut som små kladdkakor än minimuffins och ett provbett visade att de var tunga och fastnade i gommen. Å nej!

Nå: gästerna var redan här och ingen tid att göra något annat. Kladdkakeliknande muffins mötte nötkräm mötte ilgull limesås och riven choklad. Fina färger, men något fluff var det inte tal om. Kleggins kanske. Eller geggins. Gästerna var den tacksamma sorten och berömde mig för min inovativa smakkombo. Well, det skulle ju vara förfärligt trist om man inte vågade experimentera, och nötcreme och lime visade sig vara en smakmässig hit, men någon extrafin fluffinsupplevelse var det nu inte. 

Jag hoppas nu på dem som står i ugnen och sprider väldoft. Åter till dem om en stund! 

En liten lägesrapport som svar på frågan när vi öppnar

Simbritsdal från vägen med stallet i vinkel i förgrunden.

Den vanligaste frågan just nu: När öppnar ni? Och vi önskar så att vi hade ett klart svar på det, men pappersarbetet som föregår startande av firma som inbegriper livsmedelshantering är stor, så stor. Och handläggningstiden lång. Vi hoppas att vi kommer kunna tjuvstarta på senvåren/försommaren i år.

Dessutom måste lokalen färdigställas, och det är här tjuvstartandet kommer in. Vi kommer inte öppna i stallet förrän nästa år, utan kommer driva caféet i sommar i en del av bostaden (som består av två längor). Stallet ser nämligen än så länge ut så här:


Lilla rummet "Vinkällaren". Till vänster skymtar ännu ett rum ungefär lika stor som detta, och bortom det ligger det utrymme som ska bli kök.


Ett av de fantastiska fönstren som var en bidragande orsak till att vi valde Simbritsdal. Utsikten är fantastisk, och breda fönsternischer är så himla fint! Detta rummet kallar vi rätt och slätt "fiket".


Stora salen "Konsthallen". Här är det högt i tak och stort och luftigt. Här ska det vitmenas och fejas så att det så småningom går att ha utställningar här. Detta är det rum som kommer gå att abonnera för födelsedagsfester etcetera, och det rum där olika framträdanden kommer hållas. Scenen bakom bilen som skymtas - både den och cyklarna ska ut :-). I bakgrunden skymtar den del av stallet som ska bli butik.


Så visst är det mycket att göra även rent praktiskt! Att det ska vara rustikt är självklart, men det får ju finnas gränser, inte sant.

Jag förmodar att det kan vara svårt för den som inte varit här att göra sig en bild av hur det kommer bli. Själv behöver jag bara gå ut i stallet för att allt ska falla på plats. I mitt huvud är allt redan byggt, och det doftar underbart av bröd. De litterära samtalen pågår för fullt!

Dessutom, på morgnarna vaknar man till det här:


På innergårdens motsatta sida väntar lavendel, rosor och stockrosor på att slå ut. Solen bländar en av alla kyrkor, och går man ut genom grinden, och svänger till höger, så ligger havet en och en halv kilometer bort.

Vårfrudagen

Det är först när jag tittar på Facebook och alla vänners statusuppdateringar som jag inser att det är våffeldagen idag. Det hade jag helt missat, och nu är det för sent. Kanske får jag äta våfflor i helgen i stället? Naturligtvis funderar jag på om de går att göra i fluffinsformat, och kommer fram till att det borde gå. Jag återkommer om det när jag provat!




Men hörni: glass eller grädde? Drottningssylt eller någon annan sort? Eller ni kanske äter fullkornsvåfflor med spenatfyllning? Eller avstår ni kanske helt?

(Bilden har jag lånat från internet.)

Nytt utseende

Magen ska ha sitt och ögat ska ha sitt brukar man ju säga när man lagar mat. Uppläggning och presentation är viktigt. Magen kanske får vara otillfredsställd på internet, men ögat kan ju i alla fall få sitt. Jag hoppas att bloggens nya utseende ska falla er i smaken (höhö).

Bokcafét i media

I senaste numret av tidningen viLÄSER finns en text om Bokhoras bokkollo, vilket jag var på. Ann på viLÄSER ringde upp mig efter kollot för att fråga varför man åker på ett sådant. Sist i artikeln finns en liten blänkare om bokcafét:

"För Jessica har mötet med andra bokälskare blivit en sådan genomgripande upplevelse att hon nu sagt upp sig från sitt väletablerade jobb i Stockholm, köpt en gård i Skåne och ska flytta dit med hund och man för att öppna ett bokcafé där samtalet ska fortsätta."

Fint som snus, ju!

Serengeti på köksbordet

Vi var i Afrika för drygt ett år sedan och besökte bland annat Serengeti. För mig var det en dröm sedan jag var nio och såg Född fri, om lejonet Elsa. Minns ni? Afrika finns i mitt hjärta, och Serengeti, Ngorongoro och allt det andra vi såg under vår månadslånga resa längtar jag tillbaka till. Framförallt alla djur! När så en bekant bad mig stå för bakverken på hennes bröllop - som ska ha afrikatema - ploppade idéerna upp som gnuer på savannen. Bröllopet är inte förrän i augusti, men idag har jag provbakat. Garanterat inget bushmeat i kakorna! Choklad- och mandelkakor, hallonsmörkräm och så dekorationer i sockerpasta. Ett pill, men ett roligt sådant. Fnissade faktiskt mest hela tiden. Har mailat bilderna till Kenya - där min bekant bor - och hoppas få djungelkakorna godkända av henne

.

Glutenfria fluffins

I det senaste baket ställdes jag inför ännu en utmaning: att baka glutenfritt. Det visade sig finnas många olika mjölvarianter, och vi valde den som mest verkade påminna om vetemjöl. Efter att ha konsulterat blott en text i ämnet som konstaterade att glutenfritt mjöl kunde bete sig något oberäkneligt, skred jag till verket.

Målet var att göra cupcakes som inte skiljer sig nämnvärt från sådana bakade på vetemjöl. Jag chansade på att använda mitt vanliga recept och bytte helt sonika ut vetemjölet mot det glutenfria. Rörde i några matskedar kakao också, och eftersom mintcupcakesen blev så populära senast, lite mint. In i ugnen.

Den enda skillnaden jag kunde upptäcka var att de blev betydligt ljusare än vanliga, med samma mängd kakao, och att de reste sig på mitten och blev lite väl toppiga. Ljusheten kunde jag ju räknat ut på förhand: det glutenfria mjölet var bländande vitt (jag bakade matbröd på resten, och uj så trist det blev. Jag är van vid mitt mustiga surdegsbröd och detta var mest svampigt och vitt. Så vitt att solglasögon nästan krävdes. Har en slatt kvar, ska experimentera med frön och frukt). Toppigheten kan nog åtgärdas med värmen på ugnen.

Nå, fluffet var en vanlig smör- och creamcheesevariant, med riven mörk choklad i och över. Snygga, enkla och alla vuxna (sju stycken) tyckte de var grymt goda - inklusive den som är van att äta glutenfritt. Barnen däremot tyckte fluffet var gott men inte mintkakan. Jag ska be barnen komponera sin favoritfluffin och försöka baka den. Den barnvänliga varianten. Det kan bli skoj. Jag hoppas på något färgglatt.

Fluffins, förresten: jag har retat mig på att det även på svenska heter cupcakes. Men så kom min smarta syster på det enkla namnet fluffins - muffins med fluff! Bokcafét på Simbritsdal kommer bli först i världen med fluffins, helt enkelt!