Expressen på besök

Hallå i sommarhettan! Tänkte jag skulle passa på att uppdatera bloggen, det var ju ett tag sedan sist. Vi fejar och står i, men lite på halvfart för närvarande och passar på att ta lite semester. Eftersom vi inte kommer öppna kafét förrän nästa vår (med undantag för ett par små event - håll ögonen öppna!) så ser vi detta som vår sista chans att ha ledigt när alla andra är lediga. För sommaren är ju fikatiden nummer ett, inte sant!

Några som inte tar ledigt är Expressens hembilaga Leva & Bo som var här på besök häromveckan för att fotografera mina fluffins. Jag tycker alltid att det är urkul att se en proffsfotograf arbeta. De riktiga bilderna, och recepten kommer i tidningen så småningom (så klart kommer jag berätta när så fort jag vet). Under tiden kan ni kolla på mina bilder från fotograferingen.


Expressens reporter Caroline Berggren lägger sista handen vid fluffinsens gruppbild. Det gäller att jobba snabbt innan det smälter i sommarsolen och blommorna blåser bort. Fotograf Johan Adelgren ser till att det blir exakt rätt hela vägen.

På väg mot gruppbild. Lite fler blommor, och ska citron- och laktritsfluffinsen verkligen stå bredvid chili- apelsinvarianten? Tja, det återstår att se hur det slutliga resultatet blev.

Sommarmorgon

Jag vaknade så tidigt idag, klockan var bara 05.36. Sovrummet ligger på andra våningen och det stora fönstret vetter mot havet och söder. Mot söder säger oss att vi borde sätta upp gardiner för att stänga ute solen, mot havet säger att vi absolut inte vill ha gardiner: det är ljuvligt att sätta sig i sängen och se blått glitter! ett angeläget dilemma. Jag gick upp för att dricka lite vatten och öppna fönstret innan jag kröp ner i sängen igen, men så fångade morgondiset mitt öga och jag var bara tvungen att sticka fötterna i ett par sandaler och gå ut. Valpen tittade morgonsömnigt på mig, det hör inte till vanligheten att det är jag som väcker henne.



Det var i precis rätt tid jag gick ut, för bara en liten stund senare började diset lägga sig och fram trädde åkrarna, gårdarna runt omkring, de vackra vindkraftverken som man skymtar som stora urtidsdjur i horisonten. Vilket ljus! Jag blir alldeles upprymd, här är så vackert!



Idag är jag också lite melankolisk, för idag var det planerat att cafét skulle öppna. Nu blir det inte riktigt som planerat, allt tar väldigt mycket längre tid. Vi hade ju, vilket jag skrivit om tidigare, hoppats kunna "tjuvstarta" i den ena bostadslängan och använda gårdens befintliga kök. Tyvärr skulle det, antagligen, innebära att vi skulle behöva bygga om köket, vilket känns onödigt för "bara" en sommar. Det kommer bli verksamhet på gården även i sommar, men lite senare än vi hoppats på, och inte i samma omfattning. Ni som hänger med här kommer inte missa det i alla fall. Och ni kan fortfarande beställa cupcakes för speciella ändamål, naturligtvis. Ingen förändring där.



Tills vidare får ni smaka på bilder från sommarmorgon på Simbritsdal. Ser ni vindkraftverken i fotot ovan?



Och en bild på valpen också. Här har hon fått syn på något, kanske en fasan eller en hare. Boo heter hon, och är snart nio månader. Två katter bor på gården också, Iris och Tossan, dem måste jag också presentera. Det blir vid ett senare tillfälle, dock. Nu ska jag dra på mig lite kläder och gå ut i stallet och fortsätta röja. Dagens plan är att sätta lite potatis också. Sent, jag vet, men kanske hinner vi få några knölar i alla fall (även om det inte blir till midsommar i år).

Bröd så som det smakade i barndomen

När mina föräldrar var och hälsade på och lämnade möbler och lampor härförleden fick de med sig ett surdegsbröd hem. Dagen efter kom ett sms från min mamma där hon beställer två bröd till deras husbilsresa senare i vår. Världens godaste surdegsbröd skriver hon, och man kan ju i och för sig tänka sig att en mamma är lite partisk. Men hon skriver något som fastnade ännu mer "Brödet smakade som i min barndom. En speciell känsla." För mig blir det en av de finaste komplimangerna, och jag tror att det beror på att det är ett så enkelt bröd, som egentligen bara består av mjöl, vatten, surdeg på äpple, salt och en gnutta jäst. Ibland ett stänk honung, ibland frön eller bär eller frukt av något slag, ibland en krydda, ibland lite olika mjöler. Men oftast inte. Mjöl, vatten, salt. Och så den fantastiskt syrliga smeten som sätter smak och karaktär på hela härligheten. Jag bakar på ekologiskt mjöl och jäser i degkorgar från Saltå Kvarn. Med mig i flytten hade jag en tiokilospåse av Saltå Kvarns vetemjöl special, men det är slut nu.

Bröd är ju så ursprungligt på något vis, så tryggt. Att äta en ungsvarm macka med smör och honung är ren och skär lycka. Att veta att det inte är massa onödiga e-nummer, tillsatser eller mellanled. Minns ni när allt butiksbröd var oskivat? När det bara var rostbrödet som var färdigskivat. Det känns länge sedan nu. Ett gott bröd får ta tid att baka. Och det ska ta tid att äta det, inget luftbröd utan segt och med stora hål. Det är bra bröd det. Och tydligen så min mamma minns det från sin barndom.

Glad vår!

Idag blåser det friska vindar på Söderslätt! Det gör ju ganska ofta det, och därför är vi så väldigt glada för våra olika trädgårdsrum - en kaprifolinklädd hörna, en avenbokhäck och buskar, träd och byggnader som gör att det alltid finns fina solvarma platser. Och kanske lite extra glada är vi över växthuset, där det lämpar sig alldeles ypperligt att fika, oavsett väder.

Säsongen här nere är lång - i och med konstrundan på långfredagen skjuts startskottet för mången verksamhet och inte förrän sista helgen i augusti är sommarsäsongen över. Men då återstår ju hela skördetiden och sedan lackar det mot jul med marknader och juleglögg. Nå: dit återstår det ändå lång tid, och vi kanske inte hann vara med i denna säsongens startskott, men däremot dess avslut hoppas vi hinna med.

I veckan som var passade jag på att bjuda på vårtårta. Sockerkaksbotten i två lager med chokladmousse i ett lager och annanaskräm i ett. Allt täckt med marsipantäcke garnerat med påskliljor och gräsgrön gräddkräm.



I min familj är det bara på påsken vi äter den här typen av tårta. När jag var yngre och fyllde år vankades det pannkakstårta, varje år. När min syster fyller år önskar hon sig alltid hovets tårta (maräng med vårgårdaris, grädde och chokladsås). Men på påsken, då bakades det marsipantäckt tårta. Mamma brukade färga med rödbetssaft! Jag använde dock karamellfärg. Fast chokladmoussen var inte traditionsenlig, den var efter ett raw food-recept och innehöll således avocado, dadlar, vatten, honung och kakao och inget annat. Gott! Annanaskrämen var av mer traditionellt snitt: florsocker, margarin, cream cheese och krossad annanas på burk. Alla ingredienser vegetabiliska.



Visst blev den fin?

Ett steg framåt

Det fungerade alldeles utmärkt att prata böcker på Simbritsdal. Phu! viktigaste testet för ett bokcafé måhända. Bolagsverket har dessutom återkommit med glatt besked: företagsnamnet Simbritsdal är nu registrerat hos dem. Nu avvaktar vi Skatteverket innan vi kan gå vidare till miljökontoret (som vi träffat, och de verkar positiva.).

Tänk: man tycker ju att det där med att prata böcker och fika borde vara det viktigaste :-).

Dags för bokhelg

Äntligen ska vi få se om atmosfären på Simbritsdal passar för bokprat: min fantastiska bokcirkel sitter strax på nattåget från Stockholm, och anländer i Trelleborg i morgon bitti. I två dagar ska här pratas böcker (främst om Babian av Naja Marie Aidt som är bokcirkelbok denna gången), ätas gott, drickas vin och spatseras i det helt fantastiska vårvädret. Idag har vi haft närmare 20 grader och helt vindstilla. Vi premiärhängde tvätt utomhus och vi börjar ana lite hur trädgården kommer se ut i sommar. Underbart!  

Naturligtvis kommer jag bjuda dem på fluffins, och jag har bakat några som i smak ska ge en antydan om sommaren (cocos, rom och choklad) och i färg symbolisera påsken (gult så klart). Jag hade planerat att göra små böcker i sockerpasta, men det fina vädret ropade "ut, ut" i stället. Så kan det gå.

Obs! Fjädrarna är av syntet och äggen av papper! 

Botten är en vanlig vaniljmuffins, men där vätskan är utbytt mot cocosmjölk, och jag dessutom hällt i någon matsked riven cocos. Fluffet är en smör- och cream cheesekräm smaksatt med rom och lite gulfärgad av karamellfärg. Och så tyckte jag att det kunde vara festligt att doppa dem i smält choklad. Ganska fint, inte sant? 

Jag har ingen aning om varför inlägget ser så konstigt ut?

Man kan inte lyckas jämt

Jag brukar alltid säga att det bästa med att ge sig på cupcakes är att de inte går att misslyckas med. Det går alltid att rätta till eventuella skavanker och gott blir det utan undantg. Och söta är det, spelar ingen roll hur man gör. 

Jag hävdar inte detta längre efter förra bakningsfadäsen. Jag ville fjäska lite extra för panelen, och drämde i med dubbelt av allt och extra mycket choklad. Dubbelt av allt utom vätskan, vill säga, vilket jag kom på när jag rört ihop det torra med det våta och konsistensen mer likande chokladbolls- än cupcakessmet. I med mera vätska, vilket ledde till att mjölets glutentrådar blev långa och starka. Inget beteende man vill ha hos cupcakesen som ska vara lätta och fina. 

När det var dags att göra fluffet insåg jag att jag inte hade någon cream cheese (utom med ädelostsmak och det tror jag inte blir så gott till choklad.). Så i stället för cream cheese tog jag nån slags vaniljvisp som jag blandade med margarin och florsocker. Till en sås. En illgul sås, som rann och kleggade över hela köket. I stället för att ge upp hällde jag i mer florsocker, och mera lime för att uppväga det söta. In i kylen med det hela - det brukar ju stelna lite vid kyla. Brukar ja...

Under tiden hade bottnarna gräddats färdigt. De såg mer ut som små kladdkakor än minimuffins och ett provbett visade att de var tunga och fastnade i gommen. Å nej!

Nå: gästerna var redan här och ingen tid att göra något annat. Kladdkakeliknande muffins mötte nötkräm mötte ilgull limesås och riven choklad. Fina färger, men något fluff var det inte tal om. Kleggins kanske. Eller geggins. Gästerna var den tacksamma sorten och berömde mig för min inovativa smakkombo. Well, det skulle ju vara förfärligt trist om man inte vågade experimentera, och nötcreme och lime visade sig vara en smakmässig hit, men någon extrafin fluffinsupplevelse var det nu inte. 

Jag hoppas nu på dem som står i ugnen och sprider väldoft. Åter till dem om en stund!