Idag...

...är den här sorgligt ouppdaterade bloggens bakverk med i Expressens Leva & Bo! Inte på nätet ännu, men jag länkar naturligtvis när det kommer dit.

Rent mjöl i påsen

På midsommarafton fyllde jag år, och passade så klart på att ha en liten fest. En del av de som kom hade inte varit här förut, så klart, och de passade på att ta tillfället i akt att också kalla det inflyttningsfest. Och till sådana har man ju presenter. Så vad ger man den som flyttat från Järna och som surdegsbakar? Jo, tio kilo vetemjöl special från Saltå Kvarn, så klart. Hurra! Tiokilossäckarna säljs bara på ett fåtal ställen, och ingenstans i Skåne vad jag sett. Synd som attans, för ett bättre mjöl har jag aldrig bakat med. När vi bodde i Järna hängde jag mycket i den fina lilla butiken där de säljer allehanda gryner och fröer. Ganska ofta fikade jag på deras café också. Mysigt, och rekomenderas. Nu borde jag naturligtvis hitta mig ett ekologiskt bra mjöl som produceras häromkring. Någon som vet något skånskt, bra mjöl?

Expressen på besök

Hallå i sommarhettan! Tänkte jag skulle passa på att uppdatera bloggen, det var ju ett tag sedan sist. Vi fejar och står i, men lite på halvfart för närvarande och passar på att ta lite semester. Eftersom vi inte kommer öppna kafét förrän nästa vår (med undantag för ett par små event - håll ögonen öppna!) så ser vi detta som vår sista chans att ha ledigt när alla andra är lediga. För sommaren är ju fikatiden nummer ett, inte sant!

Några som inte tar ledigt är Expressens hembilaga Leva & Bo som var här på besök häromveckan för att fotografera mina fluffins. Jag tycker alltid att det är urkul att se en proffsfotograf arbeta. De riktiga bilderna, och recepten kommer i tidningen så småningom (så klart kommer jag berätta när så fort jag vet). Under tiden kan ni kolla på mina bilder från fotograferingen.


Expressens reporter Caroline Berggren lägger sista handen vid fluffinsens gruppbild. Det gäller att jobba snabbt innan det smälter i sommarsolen och blommorna blåser bort. Fotograf Johan Adelgren ser till att det blir exakt rätt hela vägen.

På väg mot gruppbild. Lite fler blommor, och ska citron- och laktritsfluffinsen verkligen stå bredvid chili- apelsinvarianten? Tja, det återstår att se hur det slutliga resultatet blev.

Sommarmorgon

Jag vaknade så tidigt idag, klockan var bara 05.36. Sovrummet ligger på andra våningen och det stora fönstret vetter mot havet och söder. Mot söder säger oss att vi borde sätta upp gardiner för att stänga ute solen, mot havet säger att vi absolut inte vill ha gardiner: det är ljuvligt att sätta sig i sängen och se blått glitter! ett angeläget dilemma. Jag gick upp för att dricka lite vatten och öppna fönstret innan jag kröp ner i sängen igen, men så fångade morgondiset mitt öga och jag var bara tvungen att sticka fötterna i ett par sandaler och gå ut. Valpen tittade morgonsömnigt på mig, det hör inte till vanligheten att det är jag som väcker henne.



Det var i precis rätt tid jag gick ut, för bara en liten stund senare började diset lägga sig och fram trädde åkrarna, gårdarna runt omkring, de vackra vindkraftverken som man skymtar som stora urtidsdjur i horisonten. Vilket ljus! Jag blir alldeles upprymd, här är så vackert!



Idag är jag också lite melankolisk, för idag var det planerat att cafét skulle öppna. Nu blir det inte riktigt som planerat, allt tar väldigt mycket längre tid. Vi hade ju, vilket jag skrivit om tidigare, hoppats kunna "tjuvstarta" i den ena bostadslängan och använda gårdens befintliga kök. Tyvärr skulle det, antagligen, innebära att vi skulle behöva bygga om köket, vilket känns onödigt för "bara" en sommar. Det kommer bli verksamhet på gården även i sommar, men lite senare än vi hoppats på, och inte i samma omfattning. Ni som hänger med här kommer inte missa det i alla fall. Och ni kan fortfarande beställa cupcakes för speciella ändamål, naturligtvis. Ingen förändring där.



Tills vidare får ni smaka på bilder från sommarmorgon på Simbritsdal. Ser ni vindkraftverken i fotot ovan?



Och en bild på valpen också. Här har hon fått syn på något, kanske en fasan eller en hare. Boo heter hon, och är snart nio månader. Två katter bor på gården också, Iris och Tossan, dem måste jag också presentera. Det blir vid ett senare tillfälle, dock. Nu ska jag dra på mig lite kläder och gå ut i stallet och fortsätta röja. Dagens plan är att sätta lite potatis också. Sent, jag vet, men kanske hinner vi få några knölar i alla fall (även om det inte blir till midsommar i år).

Bröd så som det smakade i barndomen

När mina föräldrar var och hälsade på och lämnade möbler och lampor härförleden fick de med sig ett surdegsbröd hem. Dagen efter kom ett sms från min mamma där hon beställer två bröd till deras husbilsresa senare i vår. Världens godaste surdegsbröd skriver hon, och man kan ju i och för sig tänka sig att en mamma är lite partisk. Men hon skriver något som fastnade ännu mer "Brödet smakade som i min barndom. En speciell känsla." För mig blir det en av de finaste komplimangerna, och jag tror att det beror på att det är ett så enkelt bröd, som egentligen bara består av mjöl, vatten, surdeg på äpple, salt och en gnutta jäst. Ibland ett stänk honung, ibland frön eller bär eller frukt av något slag, ibland en krydda, ibland lite olika mjöler. Men oftast inte. Mjöl, vatten, salt. Och så den fantastiskt syrliga smeten som sätter smak och karaktär på hela härligheten. Jag bakar på ekologiskt mjöl och jäser i degkorgar från Saltå Kvarn. Med mig i flytten hade jag en tiokilospåse av Saltå Kvarns vetemjöl special, men det är slut nu.

Bröd är ju så ursprungligt på något vis, så tryggt. Att äta en ungsvarm macka med smör och honung är ren och skär lycka. Att veta att det inte är massa onödiga e-nummer, tillsatser eller mellanled. Minns ni när allt butiksbröd var oskivat? När det bara var rostbrödet som var färdigskivat. Det känns länge sedan nu. Ett gott bröd får ta tid att baka. Och det ska ta tid att äta det, inget luftbröd utan segt och med stora hål. Det är bra bröd det. Och tydligen så min mamma minns det från sin barndom.

Glad vår!

Idag blåser det friska vindar på Söderslätt! Det gör ju ganska ofta det, och därför är vi så väldigt glada för våra olika trädgårdsrum - en kaprifolinklädd hörna, en avenbokhäck och buskar, träd och byggnader som gör att det alltid finns fina solvarma platser. Och kanske lite extra glada är vi över växthuset, där det lämpar sig alldeles ypperligt att fika, oavsett väder.

Säsongen här nere är lång - i och med konstrundan på långfredagen skjuts startskottet för mången verksamhet och inte förrän sista helgen i augusti är sommarsäsongen över. Men då återstår ju hela skördetiden och sedan lackar det mot jul med marknader och juleglögg. Nå: dit återstår det ändå lång tid, och vi kanske inte hann vara med i denna säsongens startskott, men däremot dess avslut hoppas vi hinna med.

I veckan som var passade jag på att bjuda på vårtårta. Sockerkaksbotten i två lager med chokladmousse i ett lager och annanaskräm i ett. Allt täckt med marsipantäcke garnerat med påskliljor och gräsgrön gräddkräm.



I min familj är det bara på påsken vi äter den här typen av tårta. När jag var yngre och fyllde år vankades det pannkakstårta, varje år. När min syster fyller år önskar hon sig alltid hovets tårta (maräng med vårgårdaris, grädde och chokladsås). Men på påsken, då bakades det marsipantäckt tårta. Mamma brukade färga med rödbetssaft! Jag använde dock karamellfärg. Fast chokladmoussen var inte traditionsenlig, den var efter ett raw food-recept och innehöll således avocado, dadlar, vatten, honung och kakao och inget annat. Gott! Annanaskrämen var av mer traditionellt snitt: florsocker, margarin, cream cheese och krossad annanas på burk. Alla ingredienser vegetabiliska.



Visst blev den fin?

Ett steg framåt

Det fungerade alldeles utmärkt att prata böcker på Simbritsdal. Phu! viktigaste testet för ett bokcafé måhända. Bolagsverket har dessutom återkommit med glatt besked: företagsnamnet Simbritsdal är nu registrerat hos dem. Nu avvaktar vi Skatteverket innan vi kan gå vidare till miljökontoret (som vi träffat, och de verkar positiva.).

Tänk: man tycker ju att det där med att prata böcker och fika borde vara det viktigaste :-).

Dags för bokhelg

Äntligen ska vi få se om atmosfären på Simbritsdal passar för bokprat: min fantastiska bokcirkel sitter strax på nattåget från Stockholm, och anländer i Trelleborg i morgon bitti. I två dagar ska här pratas böcker (främst om Babian av Naja Marie Aidt som är bokcirkelbok denna gången), ätas gott, drickas vin och spatseras i det helt fantastiska vårvädret. Idag har vi haft närmare 20 grader och helt vindstilla. Vi premiärhängde tvätt utomhus och vi börjar ana lite hur trädgården kommer se ut i sommar. Underbart!  

Naturligtvis kommer jag bjuda dem på fluffins, och jag har bakat några som i smak ska ge en antydan om sommaren (cocos, rom och choklad) och i färg symbolisera påsken (gult så klart). Jag hade planerat att göra små böcker i sockerpasta, men det fina vädret ropade "ut, ut" i stället. Så kan det gå.

Obs! Fjädrarna är av syntet och äggen av papper! 

Botten är en vanlig vaniljmuffins, men där vätskan är utbytt mot cocosmjölk, och jag dessutom hällt i någon matsked riven cocos. Fluffet är en smör- och cream cheesekräm smaksatt med rom och lite gulfärgad av karamellfärg. Och så tyckte jag att det kunde vara festligt att doppa dem i smält choklad. Ganska fint, inte sant? 

Jag har ingen aning om varför inlägget ser så konstigt ut?

Man kan inte lyckas jämt

Jag brukar alltid säga att det bästa med att ge sig på cupcakes är att de inte går att misslyckas med. Det går alltid att rätta till eventuella skavanker och gott blir det utan undantg. Och söta är det, spelar ingen roll hur man gör. 

Jag hävdar inte detta längre efter förra bakningsfadäsen. Jag ville fjäska lite extra för panelen, och drämde i med dubbelt av allt och extra mycket choklad. Dubbelt av allt utom vätskan, vill säga, vilket jag kom på när jag rört ihop det torra med det våta och konsistensen mer likande chokladbolls- än cupcakessmet. I med mera vätska, vilket ledde till att mjölets glutentrådar blev långa och starka. Inget beteende man vill ha hos cupcakesen som ska vara lätta och fina. 

När det var dags att göra fluffet insåg jag att jag inte hade någon cream cheese (utom med ädelostsmak och det tror jag inte blir så gott till choklad.). Så i stället för cream cheese tog jag nån slags vaniljvisp som jag blandade med margarin och florsocker. Till en sås. En illgul sås, som rann och kleggade över hela köket. I stället för att ge upp hällde jag i mer florsocker, och mera lime för att uppväga det söta. In i kylen med det hela - det brukar ju stelna lite vid kyla. Brukar ja...

Under tiden hade bottnarna gräddats färdigt. De såg mer ut som små kladdkakor än minimuffins och ett provbett visade att de var tunga och fastnade i gommen. Å nej!

Nå: gästerna var redan här och ingen tid att göra något annat. Kladdkakeliknande muffins mötte nötkräm mötte ilgull limesås och riven choklad. Fina färger, men något fluff var det inte tal om. Kleggins kanske. Eller geggins. Gästerna var den tacksamma sorten och berömde mig för min inovativa smakkombo. Well, det skulle ju vara förfärligt trist om man inte vågade experimentera, och nötcreme och lime visade sig vara en smakmässig hit, men någon extrafin fluffinsupplevelse var det nu inte. 

Jag hoppas nu på dem som står i ugnen och sprider väldoft. Åter till dem om en stund! 

En liten lägesrapport som svar på frågan när vi öppnar

Simbritsdal från vägen med stallet i vinkel i förgrunden.

Den vanligaste frågan just nu: När öppnar ni? Och vi önskar så att vi hade ett klart svar på det, men pappersarbetet som föregår startande av firma som inbegriper livsmedelshantering är stor, så stor. Och handläggningstiden lång. Vi hoppas att vi kommer kunna tjuvstarta på senvåren/försommaren i år.

Dessutom måste lokalen färdigställas, och det är här tjuvstartandet kommer in. Vi kommer inte öppna i stallet förrän nästa år, utan kommer driva caféet i sommar i en del av bostaden (som består av två längor). Stallet ser nämligen än så länge ut så här:


Lilla rummet "Vinkällaren". Till vänster skymtar ännu ett rum ungefär lika stor som detta, och bortom det ligger det utrymme som ska bli kök.


Ett av de fantastiska fönstren som var en bidragande orsak till att vi valde Simbritsdal. Utsikten är fantastisk, och breda fönsternischer är så himla fint! Detta rummet kallar vi rätt och slätt "fiket".


Stora salen "Konsthallen". Här är det högt i tak och stort och luftigt. Här ska det vitmenas och fejas så att det så småningom går att ha utställningar här. Detta är det rum som kommer gå att abonnera för födelsedagsfester etcetera, och det rum där olika framträdanden kommer hållas. Scenen bakom bilen som skymtas - både den och cyklarna ska ut :-). I bakgrunden skymtar den del av stallet som ska bli butik.


Så visst är det mycket att göra även rent praktiskt! Att det ska vara rustikt är självklart, men det får ju finnas gränser, inte sant.

Jag förmodar att det kan vara svårt för den som inte varit här att göra sig en bild av hur det kommer bli. Själv behöver jag bara gå ut i stallet för att allt ska falla på plats. I mitt huvud är allt redan byggt, och det doftar underbart av bröd. De litterära samtalen pågår för fullt!

Dessutom, på morgnarna vaknar man till det här:


På innergårdens motsatta sida väntar lavendel, rosor och stockrosor på att slå ut. Solen bländar en av alla kyrkor, och går man ut genom grinden, och svänger till höger, så ligger havet en och en halv kilometer bort.

Vårfrudagen

Det är först när jag tittar på Facebook och alla vänners statusuppdateringar som jag inser att det är våffeldagen idag. Det hade jag helt missat, och nu är det för sent. Kanske får jag äta våfflor i helgen i stället? Naturligtvis funderar jag på om de går att göra i fluffinsformat, och kommer fram till att det borde gå. Jag återkommer om det när jag provat!




Men hörni: glass eller grädde? Drottningssylt eller någon annan sort? Eller ni kanske äter fullkornsvåfflor med spenatfyllning? Eller avstår ni kanske helt?

(Bilden har jag lånat från internet.)

Nytt utseende

Magen ska ha sitt och ögat ska ha sitt brukar man ju säga när man lagar mat. Uppläggning och presentation är viktigt. Magen kanske får vara otillfredsställd på internet, men ögat kan ju i alla fall få sitt. Jag hoppas att bloggens nya utseende ska falla er i smaken (höhö).

Bokcafét i media

I senaste numret av tidningen viLÄSER finns en text om Bokhoras bokkollo, vilket jag var på. Ann på viLÄSER ringde upp mig efter kollot för att fråga varför man åker på ett sådant. Sist i artikeln finns en liten blänkare om bokcafét:

"För Jessica har mötet med andra bokälskare blivit en sådan genomgripande upplevelse att hon nu sagt upp sig från sitt väletablerade jobb i Stockholm, köpt en gård i Skåne och ska flytta dit med hund och man för att öppna ett bokcafé där samtalet ska fortsätta."

Fint som snus, ju!

Serengeti på köksbordet

Vi var i Afrika för drygt ett år sedan och besökte bland annat Serengeti. För mig var det en dröm sedan jag var nio och såg Född fri, om lejonet Elsa. Minns ni? Afrika finns i mitt hjärta, och Serengeti, Ngorongoro och allt det andra vi såg under vår månadslånga resa längtar jag tillbaka till. Framförallt alla djur! När så en bekant bad mig stå för bakverken på hennes bröllop - som ska ha afrikatema - ploppade idéerna upp som gnuer på savannen. Bröllopet är inte förrän i augusti, men idag har jag provbakat. Garanterat inget bushmeat i kakorna! Choklad- och mandelkakor, hallonsmörkräm och så dekorationer i sockerpasta. Ett pill, men ett roligt sådant. Fnissade faktiskt mest hela tiden. Har mailat bilderna till Kenya - där min bekant bor - och hoppas få djungelkakorna godkända av henne

.

Glutenfria fluffins

I det senaste baket ställdes jag inför ännu en utmaning: att baka glutenfritt. Det visade sig finnas många olika mjölvarianter, och vi valde den som mest verkade påminna om vetemjöl. Efter att ha konsulterat blott en text i ämnet som konstaterade att glutenfritt mjöl kunde bete sig något oberäkneligt, skred jag till verket.

Målet var att göra cupcakes som inte skiljer sig nämnvärt från sådana bakade på vetemjöl. Jag chansade på att använda mitt vanliga recept och bytte helt sonika ut vetemjölet mot det glutenfria. Rörde i några matskedar kakao också, och eftersom mintcupcakesen blev så populära senast, lite mint. In i ugnen.

Den enda skillnaden jag kunde upptäcka var att de blev betydligt ljusare än vanliga, med samma mängd kakao, och att de reste sig på mitten och blev lite väl toppiga. Ljusheten kunde jag ju räknat ut på förhand: det glutenfria mjölet var bländande vitt (jag bakade matbröd på resten, och uj så trist det blev. Jag är van vid mitt mustiga surdegsbröd och detta var mest svampigt och vitt. Så vitt att solglasögon nästan krävdes. Har en slatt kvar, ska experimentera med frön och frukt). Toppigheten kan nog åtgärdas med värmen på ugnen.

Nå, fluffet var en vanlig smör- och creamcheesevariant, med riven mörk choklad i och över. Snygga, enkla och alla vuxna (sju stycken) tyckte de var grymt goda - inklusive den som är van att äta glutenfritt. Barnen däremot tyckte fluffet var gott men inte mintkakan. Jag ska be barnen komponera sin favoritfluffin och försöka baka den. Den barnvänliga varianten. Det kan bli skoj. Jag hoppas på något färgglatt.

Fluffins, förresten: jag har retat mig på att det även på svenska heter cupcakes. Men så kom min smarta syster på det enkla namnet fluffins - muffins med fluff! Bokcafét på Simbritsdal kommer bli först i världen med fluffins, helt enkelt!

Att ta sig vatten över huvudet

Jag gillar barn. Så, då var det klart. Ett faktum. Däremot är jag lite lite rädd för barn. Eller så här: jag har respekt för barn. Jag tror inte att alla barn förvandlas till Children of the Corn-Isaac, inte alls. Men håll med om att man inte riktigt kan lita på att deras reaktion ska bli den förväntade? Häromdagen hade jag en liten sexåring på besök, en sexåring som slog sig, till råga på allt. Och då trollade jag fram ett piratplåster, för vilken sexåring skulle inte bli gladare av det? Jo, den jag hade på besök, naturligtvis, som efterfrågade vanligt plåster... Helt oväntad reaktion, ju!

Idag skulle jag ha fyra barn - eller två barn och två ungdomar, snarare - på besök. En ung smakpanel, således. Och vad kan vara mera rätt än cupcakes? De är ju små och söta - precis som barn.

Glad i hågen ställde jag mig och rörde: mjöl och socker och choklad. Och så pepparmyntsessens. Ni minns mina mintcupcakes som inte smakade så mycket mint? Dessa skulle få lite skjuts i rätt riktning. Jag tror till och med att jag visslade en trudelutt. Men så kom jag på! Mint! Det är ju intill föväxling likt tandkräm! Och alla barn hatar tandborstningen, det vet man ju. Tänk om de hatar mintchoklad också.

Bäst att röra ihop en barnvänlig(are) variant också, med hallon och vanilj. För vem gillar inte det? Och så ett specialdesignat fluff i rosa och choklad.

Utlåtandet då? Tja, tonårskillarna åt en av varje sort och sa "goda". Fyraåringen ville ha en tredje cupcakes, men stoppades av pappan. Sexåringen tyckte bara fluffet var gott. Jag tyckte själv att mintisarna var goda, men hallonvarianten var för seg; ett konstigt recept med maizena. Mest nöjd är jag med den randiga toppingen, så klart.

Mint-cupcakesen kallar jag Gränna-cupcakes, efter polkagrisarna (och nästa gång ska jag så klart toppa dem med hackade polkagrisar) och hallonvarianten får heta Raspberry Swirl efter Tori Amos-låten.

Inte bara fika

Soppor är, liksom cupcakes, en sån där självklar favorit. Jag gillar soppor, gott grovt bröd och röror. Naturligtvis kommer vi servera det på cafét.

Här är en soppa på rostad potatis och blomkål smaksatt med vitlök, koriander, fänkål och tandori. Ovanpå ligger en klutt mjölkfri yoghurt, cashewnötter rostade i salt och tandori och lite kryddgrönt. Bredvid ligger en bit rågkuse. Det är rågkusar, bakade efter ett recept från Saltå kvarn i korgen.

Jag kände mig som en sån dålig kreatör när jag igår glömde fotografera, att jag helt sonika plockade fram det fluff som blev över och en muffins som fått åka ner i frysen, och dekorerade. För er att se, för mig att öva.

Crimson velveteen

Cupcakes kanske är världens mest tacksamma bakverk. Finns det någon som inte blir glad av små muffins med gott fluff på? Cupcakes kommer vara ett stående inslag i fikets utbud. Och de går ju att variera på så många sätt. Pluspoäng för att de ser så roliga ut*, dessutom.

Idag har vi haft besök av en kompis, och jag passade såklart på att prova ett nytt cupcakesrecept, och på att få ett utlåtande på det. "Crimson velveteen cupcake" med "Vegan cream cheese frosting" stod det i receptet. Snyggt namn, men vad smakar det? Av att bara titta på cuppcaksen gick det inte riktigt att utröna heller. Så låt mig beskriva!

Själva kakan var saftig och god med en liten gnutta choklad i. Egentligen skulle det vara mandelessens i men det hade vi ingen så jag blandade i lite mintrasp i smeten i stället. Det röda ("crimson" i namnet alltså) kom från karamellfärg (!), men i framtiden kommer jag nog låta röda kakor smaka bär (hallonmuffins!).

Lite mera framträdande choklad- och mintsmak skulle inte heller vara fel. Nu blev det lite, lite tamt. En standardmuffin, helt enkelt. Frostingen färgade jag turkos, och strösslade över ännu mera mint. Att göra frosting av cream cheese var jättegott, friskt och mjukt, och det turkosa såg verkligen mintigt ut, så mintraspet var helt rätt där.

Utlåtandet då? Tja, vår gäst som fick agera smakdomare åt två cupkaces. Ett gott betyg, således. Jag kommer baka den här sorten igen, och modifiera enligt ovan. Dessutom ska jag göra dem lite mindre i storleken.

Men nästa gång jag bakar kommer jag prova ännu en ny sort, och smaksätta fluffet med rosenvatten och pistasch. Hur gott låter inte det?

*Jag glömde fotografera! Nästa gång, jag lovar!

Vi är här nu!

Där jag sitter nu ser jag, om jag vänder huvudet till vänster, en stall. En vitrappad vägg med röda detaljer. Jag ser ett av alla fönster med djupa nischer som inramas av rött tegel. Jag skymtar en lavendelhäck. Skulle jag gå in i ett annat rum och se ut genom fönstret där skulle jag se en trädgård med ett rött växthus, och ännu mera översnöad lavendel, och jag ser havet.

Skulle jag gå ut genom dörren och korsa gårdsplanen och öppna stalldörren skulle jag komma in i en byggnad där inga djur - förutom möss, spindlar, svalor, en katt och en kanin vid namn Dusty - bott i på många år. Där väggarna tappat en del puts och där en och annan fönsterruta spruckit. En ingång mellan olika rum med en dörr så låg att den redan orsakat bulor i pannan. Jordgolv på vissa ställen. Cement på andra. Fodertråg och spillningsrännor.

Men om jag blundar... om jag blundar ser jag samma lavendelbuskar, samma djupa fönsternischer, samma vitrappade stenväggar. Jag ser dessutom en interiör fylld med kaffedoft, slammer av koppar, vita väggar, levande ljus och bokhyllor. Blundar jag riktigt hårt och spetsar öronen hör jag ett intressant samtal, en uppläsning på scenen, jazz på låg volym. Jag ser en disk där cupcakes och lavendelskorpor slåss om utrymmet med surdegsbröd och hommous. Jag ser vitmålade (eller är de rödmålade?) bord bredvid växthuset. Jag ser sommar och jag ser havet.

Vi är här nu, vi har landat på Simbritsdal. Än så länge är resan bara påbörjad, men vi är här nu! Nu börjar vi, nu börjar det konkreta. Förra årets vissnade stockrosor visar vad som komma skall. I de översnöade rabatterna sticker alla möjliga skott upp. Jag längtar till sommaren, jag längtar efter att få sätta första färgklicken på de spindelvävstäckta väggarna. Jag längtar efter att bokcafét ska bli färdigt.

Igår hittade jag, i stallet - i det framtida cafét -, ett gammalt baktråg som de förra ägarna lämnat. Jag tog in det och diskade det med såpa. Det ligger på tork nu och siar om framtiden. Nu ska jag gå in i köket och titta till min surdag och baka ut de rågkusar som jag påbörjade igår. Sedan ska jag baka några cupcakes, för vi får besök i morgon, och alla besök får agera provkök. Sedan ska jag vandra ner till havet. Resan börjar nu! Det som i augusti bara var en avlägsen dröm är nu realitet. Vi är här nu!

Sockerkrans, saffransskorpor och momsredovisning

Oj vad jag skäms nu, vilka fina svar jag fick i förra inlägget (tack!) - och så har jag inte ens svarat. Men vi gör så här: flyttlasset till Skåne går om tre veckor. Antagligen tar det några dagar innan Internet och allt fungerar (och datorn är hittad. Och soffan står på plats. Och jag har lärt mig hitta i alla rummen.). Men sen! Återkom då, så är jag på plats. Den... 20 februari, ska vi säga det? Då, då kommer jag berätta hur det är på gården, och hur det ser ut på riktigt, där där cafét kommer finnas.

Idag skriver jag affärsplan, vilket innebär att jag för över månaders anteckningar i ett worddokument. I morgon bitti har jag möte med en företagskonsult som ska peka mig i rätt riktning vad gäller bolagsform och banklån och prissättning. Såna kul saker. Det är ju onekligen roligare att fundera på småkakor.